Med öppna armar

Vår resa börjar gå mot sitt slut, och den här bloggen har fått mindre av min tid än planerat. Dagarna sedan vi landade i Madrid är färska i minnet, men som vanligt har det gått alldeles för fort. Alla människor vi mött, platser vi sett och pintxos vi ätit är väl dokumenterade på bild, men texten har fått hamna lite i skymundan.

Idag ska vi sätta oss ner på ett kulturhus här i Madrid och skriva på våra matchande minidatorer. Det kommer bli ett reportage om att vara ung i Baskien för min del, Anna skriver om La memoria historica, såren efter Franco. Därutöver har vi tillsammans gjort ett reportage om hur man turistar billigt i San Sebastian, och ett om couchsurfing.

Att bo hos människor som man inte känner sedan tidigare kan låta lite obekvämt. Så har det inte varit för oss. Av 16 nätter i Spanien kommer vi att ha sovit på hostel i 4. Första natten bodde vi hos en vän till mig i Madrid. I Aranda de Duero växte inte couchsurfinganvändarna på träd direkt, så där blev det hostel. Efter att ha skaffat oss nya vänner från Burgos spenderade vi en natt där, och sov kungligt i en stor fluffig säng hemma hos den någgot tystlåtne men å så vänlige Olo.

Den största välgöraren blev vår nya vän Loïc, en fransman som bott i San Sebastian i 4 år. Han tar emot couchsurfare regelbundet, men vårt besök i 7 nätter var det längsta hittills. Från början skulle vi stanna i 5 dagar, sedan 1 natt. Efter en vecka kändes det som om vi var ständiga inneboende, eller del av möblemanget. Vi ockuperade hans vardagsrum med våra alltför stora ryggsäckar, tvättade kläder, lagade mat, höll intervjuer och sov återigen bättre än förväntat på en resa med den budget vi haft.

När vi lämnade San Sebastian var det med ett lite tungt hjärta, men med många nya vänner. I princip alla vi lärt känna har ställt upp med tips om platser att se och människor att prata med, och många har erbjudit sig att öppna upp sina hem för oss när vi kommer tillbaka.

Den spanska generositeten har faktiskt fått mig att tänka på hur jag skulle vilja göra mer själv. Att vara medlem på couchsurfing känns som ett bra första steg, men även att visa sin stad och sitt land för dom som tagit sig dit. Som våra vänner i Burgos till exempel. De pratade från första stund om den fantastiska katedralen i sin hemstad, och när vi kom dit fick vi en personlig guidad tur. En stad som vi knappt ägnat en tanke åt tidigare har nu fått ett varmt och vänligt ansikte som jag gärna ser igen.

Nu sitter vi i Madrid, hos vänner till en vän till Anna. Inte heller dem har vi träffat förut, men vi har redan fått en nyckel till huset och tips om platser att besöka. Med en lånad karta över staden ska vi ge oss ut för att upptäcka den spanska huvudstaden, och när vi tröttnat kan vi gå "hem". Vår vän Loïc berättade att han tar emot resenärer i sitt hem för att bidra till ett samhälle där man är öppen för att möta människor, där man litar på varandra. Vår resa har varit ett bra exempel på hur mycket roligare det blir att resa (och leva) när man har den inställningen. Det är nog en av de känslor som kommer att följa med mig hem på onsdag. Hejdå cynism, hallå öppna armar...

En och annan Anna

Som många andra resor har den här resan avnjutits i lite olika etapper. Eftersom Annas reportage krävde ett stopp i Aranda de Duero, två timmar norr om Madrid, startade vi vår resa där, efter en natt i huvudstaden. Så, under 3 dagar följde jag Anna i hennes arbete. Jag satt som bisittare (ibland såg jag nog ut som en stor blinkande frågeteckensformad neonskylt) medan hon genomförde sina intervjuer på sin coola argentinska spanska. Jag införde lite dekadens i hennes nogranna förberedelser ("Jo men en öl kan vi väl ta, solen skiner ju"), och jag jobbade hårt på att känna mig viktig trots att mitt arbete med mitt reportage inte riktigt hade påbörjats.

Så Anna, det här inlägget är dedikerat dig, och ditt hårda arbete under vår resas första del. Anna arbetar förvisso fortfarande hårt, men nu har jag bättre saker för mig än att vara Annas personliga paparazzo. Etapp nummer tre, då jag ska göra mina intervjuer till mitt reportage har nu börjat. Etapp nummer två blev ett oplanerat stopp i Burgos, en stad som jag inte hört så mycket om men som visade sig vara en riktig pärla.

Salud!

Änkor, kåpor och ikoner

Nu har vi varit i Spanien i nästan en vecka. En vecka som på många sätt har präglats av att det ju faktiskt är påsk. Som svensk är det svårt att vara förberedd på hur mycket uppmärksamhet som denna högtid får i ett katolskt land som Spanien. Affärer stänger, studenter får två veckor lov, och varje dag anordnas enorma processioner till minne av Jesus sista dagar, korsfästningen, döden och så vidare och så vidare.

Processionen på måndagkvällen i Aranda de Duero, vårt första stopp på resan, var för oss en total överraskning. Vi var ute för att äta lite mat, och tyckte att det var häftigt hur mycket folk som var ute på gatorna i den lilla staden med 30 000 invånare. Under dagen hade det varit i princip folktomt, och vi var lite oroliga att det skulle bli några långa och händelselösa tre dagar medan Anna skrev och intervjuade till sitt reportage. Så blev det inte.

Istället fick vi bevittna ett långt tåg av män och kvinnor med olikfärgade toppiga kåpor, finklädda barn, svartklädda änkor och Jesus bärandes på sitt kors. Folk hade gått man ur huse för att stå längs stadens huvudgata och betrakta det hela. En del såg vördnadsfulla ut, andra verkade vara där för att de förväntades vara det.

En man som vi talade med tyckte att påsken (Semana santa) är bättre idag än när han var ung. Det händer mer nu för tiden, och man behöver inte sitta inne och ha tråkigt på långfredagen.

Vi såg ett tv-reportage häromdagen om de stackare som bär dessa kreationer under processionerna. I Sevilla gick de i 50 graders värme i 3 timmar, bärandes på en Jesusikon som vägde fler ton... Att få vara med och bära en ikon är tydligen något av en ära, det handlar om botgörelse, och det är inte ovanligt att man får betala för att få vara en del av brödraskapet som bär ikonen.

Att kåporna gav andra associationer än till Jesus behöver jag kanske inte säga. Varför man klär sig på det här sättet har jag inte listat ut, men troligtvis är det de obehagliga männen i vitt på andra sidan Atlanten som snott modet från katolikerna...

Liksom i Sverige är påsken en ursäkt för att äta alldeles för mycket mat och sötsaker. På stormarknaden var folk som galna dagen innan skärtorsdagen. Eftersom man stänger många affärer under helgen bullades det upp som om det var en ny istid på väg. Jag och Anna var väl mer som ekorrar inför en lång vinter och handlade mest frukt och nötter.

Eftersom det här med att blogga på resande fot verkar mycket enklare innan man kommit iväg än vad det verkligen är så skriver jag detta från San Sebastian i Baskien. Har även hunnit med ett stopp i Burgos sedan vårat besök i Aranda de Duero. Mer om detta snart, hoppas jag. Idag ska jag göra min första intervju, dvs jobba för första gången sedan vi kom. Spännande värre. För mer insikter om våra upplevelser här, kika in på Annas blogg, Bokstäver och ord. Länken finns i listan här bredvid.

Hasta pronto!

Det var allt lite bättre förr ändå...

Po Tidholms krönika i DN Kultur idag satte ord på min egen frustration som uppkommer när man någon enstaka lördagmorgon råkar vara uppe i barnprogramstid och bombarderas av den ena massproducerade lågbudgetserien efter den andra. Inte ens Bolibompa har kvar det där mysiga lugnet som gjorde att man faktiskt nöjde sig med att gå och lägga sig och läsa i sängen efteråt.

Det kan hända att det är en förskönad bild av tiden då Trasdockorna och Ika i rutan var lagom spännande, och Jörgen Lantz höll fortet i Björnes magasin, men det var banne mig bättre förr. Tänk att det fanns en tid då Mårtens dataspel i Ebba och Didrik fortfarande var något främmande, och de flesta föredrog den där kojan i skogen...

The fine art of procrastination

Måndagförmiddag framför datorn. Huvudsaklig uppgift: göra research om Honduras, och landets syn på handel och arbetsrättfrågor. Skriva position paper inför WorldMUN.

Klick klick klick, börjar i min mejlbox, hamnar på vetgirig, en underbar men tidsödslande sajt med frågesporter om allt från italienska ostar, 80-talets chickflicks och Chuck Norris, till härligt nördiga ämnen som kvantmekanik och runskriftens historia. "Duellerar" mot en kvinna i 50-årsåldern som förmodligen sitter på ett kontor någonstans och liksom jag försöker undvika att göra någon nytta. Vinner efter en utslagsfråga om producenten bakom artister såsom Justin och Nelly Furtado. Stackarn kände inte till Timbaland...

Kollar in dagens Stenmark på Aftonbladet

När fokus infinner sig en aning lyckas jag orientera mig i djungeln av webcasts från FN, och hittar ett 15 minuter långt tal i Generelförsamlingen av Honduras president Manuel Zelaya. Han talar som en sann diplomat, om de sociala klyftor som fortfarande existerar mellan länder och regioner, hur handeln har anpassats för att göra det enkelt för investeringar och kapitalets rörelse, trots att de inte alltid går ihop med människors behov. Zelaya talar om de kommersiella tyrannierna som har tagit över efter de politiska på många håll, och utvecklade länder från väst som påstår sig vilja hjälpa genom en fri handel utan etik, som marginaliserar de fattiga arbetarna snarare än hjälper dem, får sig en diplomatisk känga.

Förutom det fantastiska i att man som vanlig världsmedborgare genom dessa videosnuttar har möjlighet att få inblick i arbetet som sker i FN, så är det ett litet nöje i sig att lyssna på de översättare som kämpar med att tolka dessa diplomaters ofta flummiga och visionerande tal. Ett annars häftigt arbete kan nog bli lagom kul när man i realtid ska översätta delegater som börjar citera spansk poesi...

Får prestationsångest över det position paper som ska skrivas och som borde varit klart igår och får för mig att det är en bra idé att göra lite research inför min c-uppsats. Tittar därför in på samiskt informationscentrums sajt, där jag fastnar för nyheten om de arktiska folkens egen vinterolympiad som äger rum i Kanada. Det tävlas i allt från inomhusfotboll till längdskidåkning, men enligt artikeln är den mest exotiska grenen det som kallas för ”arctic sports”. Det är en mångkamp som innehåller exempelvis fingerkrok, hoppa upp och sparka en boll, spjutkastning, snöskolöpning och hundkörning. Man tävlar även i inuiternas traditionella "head pull". Fantastiskt.

Får lite ångest igen. Inser att vinterolympiaden mest får mig att önska att jag haft mer tid att resa, åka skidor och kanske ta upp släggkastning. Inte så konstruktivt, och det bidrar definitivt inte till min kunskap om samernas eventuellt förändrade påverkansarbete efter EU-medlemskapet...

MSN:ar lite, avslöjar att jag bloggar, vilket i sin tur får mig att inse att om jag inte sprider den här bloggen på något sätt så har jag just ägnat en timme av min redan dyrbara tid åt en text som bara jag kan se. Insikten säger mig att om jag slutar skriva nu så kanske det räcker med att några få vänner läser detta, och det känns lagom för ett första blogginlägg som konstigt nog känns lite läskigt att publicera. Konstigt eftersom jag varken skrivit om familjehemligheter, kärleksproblem eller könssjukdomar.